Kikar ut genom mitt fönster och ser att vädret inte verkar vara någon höjdare. Tänket tillbaks på hur det var i januari/februari i början på min viktnedgång, jag var ute och promenerade mina 6 km, dag ut och dag in, även om det så var –25 ute, jag hade gett mig tusan på att klara av att gå ner i vikt, och då var kylan inget hinder! Nu, 9 månader senare inser jag att ge mig ut och promenera knappt är tänkbart för mig i +10 grader, varför? När man som jag har gått ner 40 kg i vikt försvinner allt fett som kroppen är van vid, och man fryser så fort man sticker näsan utanför dörren. Min kropp han inte hunnit vänja sig än och därför är det av ren nervositet jag går utanför dörren på morgonen, även om jag så har min tjocka fleece, min älskade mössa, mina lovikavantar och en ganska tjock jacka över det så huttrar jag. Men varenda gång tänker jag också på att det är värt att frysa den här hösten och vintern, att jag hellre lever mitt nya, smala liv med glimten i ögat (och knottrig hud vart än jag går, haha), än att leva mitt gamla liv där jag hela kvällarna satt framför datorn, helst med något gott bredvid mig på skrivbordet! 
Nu har jag precis tagit en snabbdusch och klätt på mig. Såg nu att klockan har dragit iväg och jag måste fixa det som ska fixas innan skolan. Återkommer senare! Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar